Efter att alla sysslor i stallet var avklarade gjorde jag och Daniel en tur till en av klubbströmmarna. Målet för dagen var att försöka lura en och annan harr till hugg. Förmiddagen hade bjudit på underbart höstväder och det såg riktigt bra ut. Tyvärr hann det mulna på lite efter lunch. Så här på hösten underlättar det verkligen om det är lite soligt när man ska fiska harr. Vi lät oss dock inte skrämmas av det en aning fösämrade vädret, utan packade vadare och spön och gav oss iväg.

Det tråkiga med hösten är när man ska i och ur vadarna. Sommartid är det inte så farligt att strippa för att få på sig det vattentäta lagret. Men med endast ett par plusgrader är det inte lika angenänt. Vi hade inte för avsikt att göra detta till någon lång tur. Vi började fiska på ställen vi vet brukar hålla harr. Det är fortfarande ganska mycket vatten i strömmen så vadningen gjordes med största försiktighet. Att ramla i det svinkalla vattnet var inget jag önskade mig så jag tog mig försiktigt ut i strömmen och började fiska. Jag hade tacklat upp med en bäcksländenymf och lät den söka av strömkanter och bakom stenar. Redan efter femton minuter börjar mina fötter kännas svinkalla och jag vadar tillbaka till stranden för att värma mig lite och samtidigt byta fluga. Medan jag knyter om, signalerar Daniel att en harr stigit på hans fluga. Tyvärr krokas den inte och fisket fortsätter. Vi fiskar oss ner genom strömmen för att tillsist vada iland och tända en brasa. Vi har fiskat oss nedtrömas utan att känna ett enda hugg. Visserligen är det sent på säsongen, men det brukar alltid vara nån fisk som drar lite i flugan.

Detta glöms snart bort när brasen tagit sig och våra händer och fötter börjar få upp värmen igen. Vi har några ställen vi vill prova innan vi åker hem igen. Men även dessa kommer visa sig vara tomma på huggvillig harr. Innan vi åker hem hinner jag i alla fall ta några bilder. Förmodligen var detta det sista strömvattensfisket för min del i år. Men man ska aldrig säga aldrig.