Så var premiärfisket till ända. Som jag misstänkte var det en hel del snö kvar och vi kom inte hela vägen fram med bil. Vi stannade längs vägen och krånglade på oss vadarna och fick några undrande blickar på oss av förbipasserande. Direkt när vi kommer ner till ån ser vi en slända, och en till, och en till... Till vår stora förvåning kläcker det en försvarlig mängd med bäcksländor. Senare kan vi konstatera att de kläcker alldeles intill åkanten och sedan flyger in över land.

Det är inte läge för att fiska med torrfluga utan vi testar med en hel arsenal av nymfer. Solen värmer och det är otroligt skönt att bara stå och se ut över strömmen. Det som inte är särskilt varmt är vattnet, efter tio minuter blir jag påmind om att jag har ett par fötter som börjar tappa kontakten med resten av kroppen. Eftersom vi har en hundvalp på fyra månader i bilen går vi tillbaka efter 45 minuters fiskande för att kolla att han inte ätit upp bilen och få i oss lite kaffe.

När vi sitter med varsin kaffekopp i solen känns det som livet på nytt har fått mening, en hel säsong ligger framför oss. Tankarna om kommande fiske snurrar i huvudet och jag känner mig riktigt nöjd med tillvaron. Efter att Boris (valpen) har fått leka av sig lite tar vi oss en bit medströms och fortsätter fiska. Här kommer också den första och enda kontakten med fisk. Jag har lagt ut flugan bakom en sten, strömmen trycker ner flugan mot botten och när jag lyfter spötoppen kommer ett destinkt hugg. Tyvärr fastnar den inte och många försök senare får jag konstatera att den inte kommer att hugga fler gånger.

Efter dryga tre timmar i strömmen är det dags att bege sig hemåt. Det är riktigt skönt att äntligen vara igång igen. De kommande veckorna ska bli riktigt intressanta. Jag tror att harren behöver någon vecka till på sig att vakna till liv.