Dagens fiske vart som bestämt i strömmande vatten. Även idag tänkte jag uteslutande fiska efter öring. Jag fick nästan på en gång en liten öring. Den var inte stor men kämpade ändå väl. Stärkt av vetskapen att fisken är på gång och flugvalet fungerade fiskade jag mig neråt i strömmen. När jag kommer till det ställe där jag har haft mest kontakt kastar sig en öring flera gånger efter flugan och men missar sina hugg. Jag fortsätter kasta på den en stund för att få den att hugga igen men inget händer. Jag fortsätter nedströms, jag har ändå tänkt att gå strömmen två gånger och hoppas att den kommer hugga igen senare. När jag en timme senare står på samma ställe hugger den på och stannar på kroken i hela tio sekunder. Fan, tänker jag, den kommer inte att hugga igen. Jag kastar ut igen och mot all förmodan hugger den igen. Nu sitter den bättre, Det är en fin öring på omkring 50 cm och den tänker inte ge sig utan fight. Jag håller på i tio minuter och har nästan lyckats håva den. Då gör den en ny rusning snett uppströms, den börjar bli trött och jag tänker att snart kan jag landa den. Då händer det; den jäveln lyckas slita sig. Linan kommer flygande mot mig och fastnar i en härva i björken bakom mig. Nu är jag i alla fall helt säker på att den inte kommmer att hugga nåt mer idag. Det känns lite surt att tappa en sån fin fisk. Men jag ska tillbaka imorgon så jag hoppas att jag får en ny chans då.